”Avgudarnas skymning; eller, Hur man filosoferar med hammaren” av Friedrich Nietzsche är en filosofisk avhandling skriven i slutet av 1800-talet. Verket utgör en kritisk granskning av traditionella värderingar inom västerländsk filosofi och moral och formulerar Nietzsches uppmaning till en djupgående omprövning och ”omvärdering” av dessa värderingar. Centralt i verket står tanken att många sedan länge omfattade föreställningar, särskilt sådana som härrör från religiösa och moraliska läror, har blivit avgudar som måste förstöras för att bereda väg för en mer livsbejakande filosofi. Inledningen till ”Avgudarnas skymning” lägger grunden för Nietzsches omfattande kritik av samhällsnormer och filosofier som undergräver individens styrka och livskraft. Den innehåller ett översättarförord som ger bakgrund till verkets korta tillkomstperiod och dess betydelse i Nietzsches författarskap. Förordet betonar Nietzsches avsikt att utmana förhärskande föreställningar som han betraktar som skadliga och hävdar att den ”gamla sanningen” håller på att bli irrelevant när mänskligheten möter en ny och stärkt förståelse av tillvaron. Nietzsche uttrycker sin övertygelse om att samtidens tolkningar av moralen inte tjänar livet, utan snarare främjar en hållning präglad av förfall och ressentiment gentemot det. Genom denna grundläggande framställning förebådar författaren de djupgående argument han kommer att lägga fram i de följande avsnitten och belyser sin vision om att ge mänsklig potential nytt liv.