Berättelsen om mitt liv” av Helen Keller är en självbiografisk skildring som skrevs i slutet av 1800-talet. Denna djupgående berättelse beskriver hennes upplevelser som döv och blind barn, och dokumenterar hennes kampar och framgångar när hon övergår från en värld fylld av isolering till en värld präglad av kunskap och kommunikation – under den kärleksfulla vägledningen av sin lärare, Anne Sullivan. Verket utforskar teman som motståndskraft, utbildningens förändrande kraft samt det starka bandet mellan elev och lärare. I början av självbiografin reflekterar Keller över sitt tidiga barndomstid, som präglades av en livlig koppling till sin omgivning trots hennes funktionsnedsättningar. Hon minns glädjefyllda ögonblick i sin familjs hem i Alabama, sin impulsiiva natur samt de lekfulla möten med familj och vänner som inte kunde fullt ut förstå henne. Denna glada existens förändras dock plötsligt när en allvarlig sjukdom gör henne helt döv och blind – vilket slänger henne in i en tyst och mörk värld. Berättelsens början skapar en gripande kontrast mellan hennes minnen av ljus och glädje och den förvirring som följer på hennes funktionsnedsättning. Detta lägger grunden för hennes senare uppvaknande genom språk och utbildning, när Anne Sullivan kommer in i hennes liv. Kellers prosa förmedlar en rik sammanställning av känslor och sensoriska upplevelser och bjuder läsarna in på hennes unika resa mot förståelse och uttryck.
Wikipediasida om denna bok: en.wikipedia.org/wiki/The_Story_of_My_Life_(biography))