”Les musiciens et la musique” av Hector Berlioz är en samling musikkritik som sannolikt tillkom under mitten av 1800-talet. Verket sammanställer en serie artiklar som Berlioz skrev under sin långa tid som musikkritiker för ”Journal des Débats”. Det behandlar musikens tillstånd i Frankrike och ger inblickar i olika tonsättare och framföranden, samtidigt som Berlioz personliga åsikter och konstnärliga synsätt kommer till uttryck. I början av samlingen får läsaren ta del av Berlioz svårigheter som kritiker efter hans återkomst från Rom. Trots sin växande berömmelse som tonsättare, bland annat tack vare verk som ”Symphonie fantastique”, beskriver han den fattigdom och det missnöje som följer med hans skrivuppgifter. Den inledande delen visar hans passionerade men komplicerade förhållande till musikkritiken och belyser den ambivalens han känner mellan sin kärlek till musiken och de begränsningar som hans roll som kritiker medför. Berlioz brottas med utmaningen att formulera sina tankar om samtida tonsättare, samtidigt som han beklagar de begränsningar som publikens och förlagsvärldens förväntningar innebär. Denna blandning av frustration, kreativitet och uppriktig beundran för musikalisk konst sätter tonen för utforskningen av Berlioz kritik av både sina samtida och den musik han håller kär.