”El Tesoro de Gastón: Novela” av grevinnan Emilia Pardo Bazán är ett skönlitterärt verk skrivet i slutet av 1800-talet. Romanen kretsar kring Gastón de Landrey, en ung man som återvänder från Paris för att möta sin familjegårds ruin och följderna av sin överdådiga livsstil. När han konfronteras med den bistra verkligheten i sin ekonomiska situation antyder berättelsen teman som ansvar, moralisk självrannsakan och värdet av arv. I romanens inledning presenteras Gastón när han anländer till Madrids norra station, tyngd av trötthet och oro över sina ekonomiska bekymmer. Trots att han har levt ett överdådigt liv efter att ha ärvt av sin mor brottas han nu med följderna av sin hänsynslöshet och med den roll som hans opålitlige rådgivare, Don Jerónimo, har spelat. Efter en sömnlös natt, fylld av en blandning av minnen och ånger, söker han tröst hos sin enda nu levande släkting, sin faster, komendadoran, som bor i ett kloster. Denna inledning lägger grunden för Gastóns resa mot självinsikt och sökandet efter en familjeskatt som skulle kunna återställa hans förmögenhet, där personlig förlust flätas samman med utsikten till ett försonande arv.