„Raios de extincta luz“ av Antero de Quental är en samling óutgivna dikter skrivna under början till mitten av 1800-talet. Verket omfattar en mängd olika teman och speglar särskilt den poetenas tidiga romantiska och andliga ideal, innan han senare övergick till en mer revolutionär stil. Samlingen fungerar som ett postum hyllningsskikt till Quental och visar på hans tidiga konstnärliga fas samt ger inblick i de känslomässiga komplexiteterna i hans liv. Inledningen till samlingen presenterar poetenas bakgrund och betonar vikten av hans tidigare, mindre kända verk från 1859 till 1863 – verk som tidigare har ignorerats eller förstörts under konstnärliga omvärderingar. Inledningen, skriven av Theophilo Braga, förklarar att denna samling blev möjlig tack vare lyckligt bevarade manuskript från en vän till Quental. Den belyser den gripande samspelet mellan ljus och mörker i Quentals liv och konst – samspelet som påminner om de kampar och förändringar han mötte innan han gav efter för förtvivlan. Dikterna själva, fyllda av introspektion och längtan, resonerar med universella teman som kärlek, frihet och existentiellt ifrågasättande.