”Dictionnaire raisonné de l’architecture française du XIe au XVIe siècle – Tome Septième” av M. Viollet-le-Duc är ett vetenskapligt referensverk skrivet i mitten av 1800-talet. Denna publikation beskriver den franska arkitekturens utveckling från 1000-talet till 1500-talet och utforskar olika arkitektoniska stilar, tekniker och historiska sammanhang. Texten fokuserar på en omfattande undersökning av arkitektoniska former, särskilt slott och palats, samt deras betydelse under medeltiden. Inledningen till denna volym går på djupet med de kungliga residensens kännetecken och historiska betydelse, med särskilt fokus på palats från den merovingiska perioden fram till karolingernas tid. Den visar hur dessa byggnader utvecklades från enkla villor präglade av romersk arkitektur till mer komplexa konstruktioner som införlivade olika stilar för att fylla sina funktioner. Texten behandlar särskilda egenskaper som planlösning, använda material och de samhällsroller som dessa palats hade, och lägger därmed grunden för förståelsen av Frankrikes arkitektoniska arv genom utförliga skildringar och rika detaljer.