”Zen-kultur” av Thomas Hoover är en facklitterär utforskning av zenestetik och dess inflytande på olika aspekter av japansk konst och kultur, skriven i slutet av 1900-talet. Boken undersöker hur zenprinciper genomsyrar inte bara traditionella konstformer utan även samtida design, arkitektur och till och med vardagslivet, och antyder en sömlös förbindelse mellan det historiska och det moderna. Hoover granskar zens betoning av direkt erfarenhet framför intellektuell analys och placerar den inom det bredare spektrumet av japanskt tänkande och japansk kultur. I början av verket konstaterar Hoover att zen konstarterna uppvisar en slående modernitet och en tidlös kvalitet, och hävdar att de är relevanta för den samtida estetiken. Han utvecklar detta genom att diskutera hur z enkeramik, kalligrafi, arkitektur och performancekonst samspelar med moderna konströrelser och noterar paralleller till abstrakt expressionism och minimalism. Inledningsavsnittet introducerar också föreställningen om ”direkt varseblivning” som ett centralt element i zen och föreslår att man genom zens perspektiv kan återupptäcka skönheten i enkelhet och ofullkomlighet, både i konsten och i vardagliga aktiviteter.