”Berättelsen om Jeanne d’Arc, häxhelgonet” av M. M. Mangasarian är en historisk skildring skriven i början av 1900-talet. Boken utforskar Jeanne d’Arcs liv och eftermäle, med fokus på de tragiska händelserna kring hennes rättegång och avrättning som kättare samt hennes senare kanonisering som helgon. Mangasarian vill belysa motsägelserna och komplexiteten i den katolska kyrkans behandling av Jeanne. I denna fängslande skildring fördjupar sig Mangasarian i hjältemodet hos Jeanne d’Arc, en ung bondflicka som ledde den franska armén till flera segrar under hundraårskriget, men som sedan tillfångatogs, ställdes inför rätta och avrättades av kyrkan för sin påstådda kätteri. Boken granskar kritiskt de samhällspolitiska motiven bakom hennes fördömelse liksom det erkännande hon så småningom fick postumt av kyrkan, och belyser hur synen på hennes eftermäle förändrades. Mangasarian menar att Jeannes syner, även om de betecknades som häxeri, var uttryck för hennes inre styrka och beslutsamhet. I slutändan utgör boken ett kraftfullt vittnesmål om Jeannes bestående inflytande och om den institutionella auktoritetens bristfälliga natur i trons och förnuftets sammanhang.