"吶喊" av Xun Lu är en samling noveller skrivna i början av 1900-talet. Verket reflekterar över personliga erfarenheter och samhälleliga iakttagelser och väver samman teman som ensamhet, samhällskritik och kampen för individuell identitet i en omvälvande tid. Centralt i samlingen står rösterna från personer som brottas med sina omständigheter mot bakgrund av samhälleliga förväntningar och personliga strävanden. Verket inleds med ett självreflekterande förord som avslöjar författarens känsla av nostalgi och besvikelse över förlorade ungdomsdrömmar. Han återger en period av personlig kamp då han navigerar mellan de dubbla rollerna att vårda sin sjuke far och att bedriva utbildning. När han reflekterar över sina tidigare erfarenheter uttrycker han en växande desillusionering inför läkaryrket och de samhällsstrukturer som omger honom. Texten lägger grunden för en djupare utforskning av karaktärernas inre liv och samhällskritik och antyder att deras berättelser kommer att förkroppsliga längtan efter mening och strävan efter förändring inom en rigid samhällsram.