”文子” av Jian Xing är en filosofisk text som skrevs i forntiden, sannolikt under den klassiska kinesiska tankens period. Verket utforskar begreppen Dao (Vägen) och De (dygd) och presenterar en dialog som huvudsakligen tillskrivs Laozi och berör teman som naturlighet, styrelse och balansen mellan yin och yang. Texten utgör ett grundläggande verk för förståelsen av daoistisk filosofi och dess betydelse för personligt uppförande och statskonst. I början av verket introduceras tanken att allt som existerar är sammanbundet genom Dao, som beskrivs som formlös men samtidigt källan till all skapelse. Laozi betonar vikten av att följa naturlagarna och menar att sann visdom ligger i att förstå och rätta sig efter denna grundläggande princip. Texten behandlar dygderna enkelhet och ödmjukhet samt idén om ”wu wei” (icke-handlande eller handling utan ansträngning) och hävdar att de som följer Dao uppnår harmoni både i det personliga livet och i styret. Den anslår en kontemplativ ton och inbjuder läsarna att begrunda vad dessa läror innebär i deras egna liv.