„Upanishaderna“ av Swami Paramananda är ett filosofiskt verk som troligen har sitt ursprung i Indiens tidiga andliga traditioner. Det tillskrivs forntiden men placeras ofta inom den vediska perioden. Denna text sammanstår av mystiska skrifter som utforskar djupgående frågor om själens, existensen och den ultimata verkligheten natur – och erbjuder visdom som överstiger tiden och kulturen. Fokuset ligger särskilt på enheten mellan själen (Atman) och det gudomliga (Brahman). I inledningen betonas översättarens vilja att göra dessa forntida läror tillgängliga för en bredare publik, och reflekteras över de kraftfulla upplevelser som inspirerade skapandet av verket. Upanishaderna presenteras som en grundläggande del av den vediska filosofin – och ritualistiska praktiker i Vedorna kontrasteras med den mer introspektiva sökningen efter kunskap och andligt förståelse som finns i Upanishaderna. Förordet ger en översikt över den historiska resan bakom översättningarna av texten, samt det rådande önskan att avslöja de grundläggande sanningar som finns i den. Läsarna uppmanas att närma sig dessa skrifter med en andlig och introspektiv inställning – vilket förbereder dem för de djupgående filosofiska diskussionerna som följer.