Monism som en länk mellan religion och vetenskap” av Ernst Haeckel är en vetenskaplig publikation skriven i slutet av 1800-talet. Boken innehåller ett föreläsning som Haeckel höll år 1892 med syftet att försona de ofta motstridiga synsätten kring religion och vetenskap genom monism – en filosofisk inställning som hävdar enheten i allt. Haeckel betonar den vetenskapliga förståelsen av naturen som en sammanhängande enhet och undersöker hur denna förståelse kan överskrida klyftan mellan empirisk kunskap och andlig tro. I detta verk presenterar Haeckel sina åsikter om monism och försvarar den mot de dualistiska och pluralistiska ramverken som är vanliga inom traditionella religiösa filosofier. Han hävdar att alla naturliga fenomen, inklusive liv, medvetenhet och moral, kan förstås genom en enhetsgörande vetenskaplig perspektiv som ser mänskligheten som en del av en enda kosmisk process. Boken tar upp biologisk evolution, fysikaliska lagar såsom energi- och materiareserveringen, och föreslår till och med en pantheistisk syn på gudomlighet som överensstämmer med vetenskapligt förståelse. I slutändan hävdar Haeckel att en monistisk tillvägagångssätt inte bara respekterar naturens komplexitet, utan också erbjuder ett starkt etiskt ramverk som kan främja en djupare uppskattning av både vetenskap och religion.