"La carità del prossimo" av Vittorio Bersezio är en roman skriven i slutet av 1800-talet. Berättelsen kretsar kring Antonio Vanardi, en kämpande målare som lever i fattigdom på en trång vindsvåning tillsammans med sin hustru och sina fyra barn. Inför växande skulder och livets obevekliga krav förvärras Vanardis situation när den hänsynslöse hyresvärden Fiorenzo Marone anländer; han förkroppsligar grymheten hos dem som missbrukar makt och rikedom. Berättelsen lyfter fram teman som social ojämlikhet, familjens vedermödor och den ofta missriktade föreställningen om välgörenhet i samhället. Romanens inledning låter oss möta Antonio Vanardis dystra livssituation, en utfattig konstnär som plågas av ekonomiska bekymmer och bördan av en växande familj. Hans ateljé, belägen högst upp i en förfallen byggnad, fungerar både som arbetsplats och hem och blottlägger kaoset i hans familjeliv, fyllt av gråtande barn och en tjatande hustru, Rosina. Allteftersom kapitlet fortskrider möter vi Marone, hyresvärden, som kommer för att driva in förfallen hyra och visar en total brist på empati för sina hyresgäster. Trots sin begåvning finner sig Vanardi indragen i en allt hårdare kamp mot både yttre skulder och inre familjepress. Denna inledande uppläggning banar väg för en djupare utforskning av de utmaningar som figurerna möter och understryker temat välgörenhet – eller bristen på den – i deras hårda verklighet.