”Fiebre de amor (Dominique)” av Eugène Fromentin är en roman skriven i början av 1900-talet. Berättelsen kretsar kring en djupgående utforskning av mänskliga känslor, självidentitetens komplexitet och mötet mellan livet på landsbygden och personliga ambitioner. Huvudpersonen Domingo skildras som en man som brottas med sitt förflutna och med den dubbla karaktären i sin tillvaro: både som en anspråkslös bybo och som en person som en gång strävade efter att bli författare. I början av romanen reflekterar berättaren över Domingos liv, en grubblande man som har dragit sig tillbaka till en enkel tillvaro efter en period av upplevt misslyckande och ouppfyllda författarambitioner. Läsaren introduceras till den rofyllda landsbygdsmiljön i Villanueva under hösten, där livets enkla men rika väv breder ut sig mot naturens fond. Scenen etableras när Domingo möter andra personer, såsom läkaren och hans unga familj, och knyter band till marken och samhället omkring sig. Allteftersom berättelsen fortskrider framträder teman som nostalgi och existentiell begrundan, särskilt genom Domingos möten med byborna och hans minnen av tidigare ambitioner, vilket målar upp en levande bild av ett liv som befinner sig mellan förnöjsamhet och längtan.