”Genimänniskan” av Cesare Lombroso är en vetenskaplig publikation skriven i slutet av 1800-talet. Boken utforskar det komplexa förhållandet mellan genialitet och vansinne och undersöker egenskaperna hos personer som betraktas som genier samt hur dessa drag sammanfaller med mönster av psykisk sjukdom. Lombroso granskar historiska personer och ger en grundläggande analys av genialitet genom ett perspektiv som omfattar fysiologiska och psykologiska fenomen. Verkets inledning bereder vägen för en utforskning av genialitet genom att hänvisa till betydelsefulla historiska tankar i ämnet, från Aristoteles till mer samtida tänkare. Lombroso reflekterar över sina föränderliga uppfattningar om genialitet i relation till degenerering och neuros och antyder att exceptionell intellektuell förmåga ofta har sitt ursprung i psykologiska anomalier. Han framför ett argument som förknippar genialitet med olika tecken på degeneration och får läsaren att ompröva vad som kännetecknar genialitet och hur samhällsuppfattningar historiskt kan ha blandat samman briljans med vansinne. Denna tankeväckande inledning inbjuder till en vidare granskning av hur genialitet, psykisk hälsa och samhälleligt erkännande är sammanflätade.