Utvecklingen av känslan för naturen under medeltiden och modern tid” av Alfred Biese är en historisk skildring som skrevs i början av 1900-talet. Boken granskar hur mänsklighetens relation till naturen har förändrats från antikken genom medeltiden till modern tid, med fokus på olika epoker och de litterära uttrycken som dessa känslor har fått. I inledningen beskriver Biese sina avsikter och sammanhanget för denna undersökning. Han diskuterar naturens historiska betydelse i mänskligt liv och påpekar hur fysiska landskap återspeglas i kulturella uttryck och emotionella reaktioner. Biese lägger grunden för en noggrann analys av hur olika civilisationer har interagerat med naturen, och betonar litteraturens avgörande roll som ett fönster till en samhällets känslor gentemot den naturliga världen. Han lyfter också fram spänningen mellan de transcendenta uppfattningarna inom kristendomen och de mer intima synsätten som har rötter i tidigare paganska traditioner, och antyder att dessa teman kommer att undersökas mer ingående genom hela boken.