Utvecklingen av känslan till naturen under medeltiden och i nya tider” av Alfred Biese är en historisk skrift som skrevs i början av 1900-talet. Boken granskar hur mänsklighetens förhållande till naturen har förändrats från antikken genom medeltiden till nya tider, med fokus på olika epoker och de litterära uttrycken som dessa känslor har fått. I inledningen förklarar Biese sina avsikter och sammanhanget för denna undersökning. Han diskuterar den historiska betydelsen av naturen i mänskligt liv och påpekar hur fysiska landskap speglas i kulturella uttryck och emotionella reaktioner. Biese lägger grunden för en noggrann undersökning av hur olika civilisationer har interagerat med naturen, och betonar den avgörande rollen som litteratur spelar som fönster till en samhällets känslor gentemot den naturliga världen. Han belyser också spänningen mellan de transcendenta uppfattningarna inom kristendomen och de mer intima synsätt som har rötter i tidigare hedniska traditioner, och antyder att dessa teman kommer att undersökas närmare genom hela verket.