Le château de La Belle-au-bois-dormant” av Pierre Loti är en roman skriven i slutet av 1800-talet. Berättelsen utforskar teman som nostalgi, familjeförfäder och tidsförloppet, och följer huvudpersonens resa för att återfå ett arvhem som har gått förlorat i tiden och förändringar. Centralt i berättelsen är huvudpersonens djupa känslomässiga förbindelse med det förflutna samt hans reflektioner över sitt barndomstid, sammanflätade med sitt förhållande till sin son. Bokens inledning skapar en eftertänksam stämning när berättaren funderar över betydelsen av ett familjehem som tillhörde hans huguenotförfäder, och som han nyligen har återfått efter många år av längtan. Under resan tillsammans med sin son minns berättaren sina tidiga minnen relaterade till huset och ön där det ligger. Men den regniga resan väcker en känsla av melankoli när han kämpar med de förändringar som tiden har orsakat, både i landskapet och i hans minnen. När de närmas arvhemmet upplever berättaren en gripande blandning av förväntaning och rädsla – medveten om att huset nu liknar ett sovande relik från det förflutna.