«Los argonautas» av Vicente Blasco Ibáñez är en roman skriven i början av 1900-talet. Berättelsen kretsar kring Fernando de Ojeda, som framställs som en poet och drömmare och upplever känslomässig turbulens när han förbereder sig för att lämna Buenos Aires efter en nylig separation från sin älskade María Teresa. Medan Ojeda brottas med sina känslor av kärlek och förlust utvecklas berättelsen kring teman som längtan, existentiell reflektion och tidens gång. Inledningen av «Los argonautas» försänker läsarna i en livfull miljö där Fernando de Ojeda försöker skriva, men distraheras av den livliga atmosfären omkring honom. När han återknyter till sina minnen av María Teresa blir den känslomässiga tyngden i deras förestående separation påtaglig. De inledande scenerna skildrar hans introspektion och ger en levande bild av miljöerna och personerna omkring honom, varigenom en kontrast mellan hans inre oro och omvärlden etableras. Berättelsen målar upp Ojedas kamp med det avstånd som väntar honom och smärtan i de minnen som dröjer sig kvar, och lägger därmed grunden för en gripande utforskning av kärlekens komplexitet genom hela romanen.