”隨園詩話” av Yuan Mei är en samling essäer om poetik och kritik, skriven på 1700-talet. Boken utforskar poesins nyanser, den konstnärliga uttryckets natur och samspelet mellan personliga erfarenheter och konstnärligt skapande. Den ger inblickar i olika poetiska stilar och vikten av känslomässig autenticitet, vilket gör den till en rik källa för förståelsen av traditionell kinesisk poesi. I början av texten reflekterar författaren över historiska personers ambitioner och strävanden och antyder att stora ambitioner ofta växer fram ur anspråkslösa förhållanden. Han diskuterar de berömda poeternas skiftande livsvillkor och sinnesstämningar under olika perioder av deras liv och betonar hur personliga erfarenheter påverkar deras konstnärliga produktion. Denna inledning etablerar en kontemplativ ton, engagerar läsaren i samspelet mellan karaktär, strävan och poesins väsen och lägger grunden för de kritiska diskussioner som följer.