”Tre år i Tibet” av Ekai Kawaguchi är en reseskildring skriven i början av 1900-talet. Boken skildrar författarens resa som japansk munk när han utforskar Tibet för att studera buddhistiska texter och fördjupa sig i den tibetanska kulturen. Kawaguchis äventyr utspelar sig mot bakgrund av hans beslutsamma strävan att överbrygga klyftan mellan japansk buddhism och de ursprungliga texter som finns i Tibet. Inledningen av reseskildringen presenterar Ekai Kawaguchis förberedelser inför den krävande resan till Tibet och beskriver i detalj de innerliga avsked han fick av vänner och familj i Japan. Han reflekterar över bekantas löften att avstå från laster som alkohol och fiske, vilket han ser som välvilliga handlingar med anknytning till hans resa. Berättelsen präglas av hängivenhet och andligt sökande när han lämnar Japan, samtidigt som den lyfter fram de utmaningar han väntar sig, däribland Tibets slutenhet och de språkbarriärer han måste övervinna. Hans beslutsamhet är tydlig när han under resan möter olika människor och uttrycker en stark vilja att lära sig mer och fördjupa sin förståelse av buddhismen genom den färd som ligger framför honom.