”Laokoon: En essä om gränserna mellan måleri och poesi” av Gotthold Ephraim Lessing är en filosofisk avhandling som utforskar förhållandet mellan bildkonst och poesi och som sannolikt skrevs i slutet av 1700-talet. Verket undersöker hur måleri och poesi skiljer sig åt i sin framställning av skönhet och i sin påverkan på publikens känslor. Lessing granskar den antika gestalten Laokoon för att belysa sina tankar och behandlar teman som uttryck, skönhet och de begränsningar som är inneboende i varje konstform. Inledningen till ”Laokoon” lägger grunden för Lessings kritik av tidigare konstnärliga tolkningar, särskilt när det gäller uttrycken för lidande i konstverk jämfört med dem i poesin. Han introducerar tanken att både måleri och poesi skapar unika illusioner av närvaro, men att de väcker känslor på olika sätt: måleriet förlitar sig på visuell framställning, medan poesin verkar genom beskrivning och berättande. Med hänvisning till exempel från klassisk konst och litteratur betonar han att skönheten måste dominera i bildkonsten, även när starka känslor som smärta skildras. Lessing bäddar för en djupare analys av konstnärliga uttryck och deras betydelse för förståelsen av mänsklig erfarenhet, särskilt genom att använda Laokoonmyten som ett centralt fallstudium.
Översättning av: Laokoon.