El préstamo de la difunta” av Vicente Blasco Ibáñez är en roman skriven i början av 1900-talet. Berättelsen handlar om Rosalindo Ovejero, en ung gaucho som ger sig på resa från sitt bergsbyar till staden Salta för att delta i en religiös procession. Han bär med sig hopp och böner från sina landsmän, som har beviljat honom uppgiften att tända ljus för deras andliga behov – vilket visar hur tron och samhälle sammanflätas i berättelsen. I inledningen får vi känna Rosalindo när han förbereder sig för resan och funderar över traditionerna i sitt samhälle samt den nedgående välbästningen i deras liv. Under förberedelserna för processionen får läsaren uppleva den rika mosaiken av lokal folklörd, tron och samhällsförändringar. Berättelsen tar en mörkare vändning när det tas upp en våldsam händelse i staden – vilket leder till ett ödesdiktande beslut för Rosalindo, som flyr för att undvika konsekvenserna av sina handlingar. Detta lägger grunden för hans svåra resa genom de hårda landskapen i Andesbergen, där teman som överlevnad, identitet och det övernaturliga präglar hans strävan att betala tillbaka en mystisk skuld till den titelbärande “difunta”.