Persiuses satirer” är en samling satiriska dikter skrivna under 100-talet e.Kr. Denna verksamhet speglar författarens skarpa kritik av samhället, särskilt mot den moraliska och sociala försämringen i Rom. Den utforskar teman som dygd, ondska och den hycklighet som präglade det samtida romerska livet, med fokus på moralfilosofi och stoicism. Inledningen till “Satirerna” introducerar läsarna för Persiuses unika stil – kännetecknad av kvickhet och bitande humor. I prologen och den första satiren tar han upp frågor om poesins värde och de motiv som ligger bakom sitt skrivande, där han tar upp både samhällsfrågor och personliga strider. Han kritiserar ytligheten i populärpoesi och reflekterar över den oenlighet mellan filosofins ideal och sina samtidares praktiker. Persius använder levande bilderna och retoriska frågor för att ge tonen åt en hårdkritik av sin tidens moraliska värld – samtidigt som han etablerar sin unika röst inom den romerska satirinäringen.
Texten i denna utgåva av Persius är i huvudsak den som användes i Janhs sista revidering (1868) – Förord.