Jag, Mars av Ray Bradbury är en science fiction-novell skriven i mitten av 1900-talet. Berättelsen kretsar kring isolering och självförvållad psykisk plåga när en strandsatt kolonist på Mars konfronterar sin egen röst, bevarad i maskiner. Emil Barton, som lämnats ensam på Mars efter ett atomkrig, minns jordens kolonister och överlever genom att koppla samman planeten med telefoner och bandinspelningar av sitt yngre jag för att simulera sällskap. Årtionden senare, nu gammal och bräcklig, börjar inspelningarna håna honom och påminna honom om ungdom och hopp, samtidigt som de blottlägger hans nuvarande förtvivlan. En gång försökte han ge liv åt tomma städer med ljud, dofter och till och med robotar – bara för att dränka robotarna när villfarelsen blev outhärdlig. Lockad av ett falskt samtal från en ”raketkapten” kör han tvärs över Mars i hopp om att bli räddad, men finner endast tomma startbanor och fler maskiner. I ett sista raseriutbrott slår han sönder telefonerna tills hjärtat ger upp. De sista rösterna som finns kvar tillhör två unga Barton, mekaniskt sammanlänkade, som glatt pratar och skrattar, ovetande om den verklige mannens död.
Även publicerad under titeln: Night call, collect.