”Dåtid och nutid” av Thomas Carlyle är en social och politisk kritik skriven i mitten av 1800-talet. Verket reflekterar över Englands tillstånd och fokuserar på skillnaderna mellan rikedom och fattigdom samt medborgarnas sociala ansvar gentemot varandra. Carlyle kritiserar det samtida samhällets värderingar och föreslår en återgång till äkta mänskliga relationer och ett styrelseskick lett av människor med verklig förtjänst och visdom. Inledningen av ”Dåtid och nutid” banar väg för en skildring av Englands svåra förhållanden, där många arbetare trots överflödande resurser och en kompetent arbetskraft tynar bort i fattigdom utan meningsfull sysselsättning. Carlyle beskriver denna samhälleliga sjukdom genom levande bilder och gripande exempel, såsom de arbetslösa arbetarnas lidande i arbetsinrättningarna. Han introducerar bilden av Midas och liknar rikedomens förtrollning, som inte skänker någon lycka eller tillfredsställelse, vid den engelska befolkningens belägenhet. Genom att ställa angelägna filosofiska frågor om rättvisa, arbete och människans villkor uppmanar Carlyle till insikt om den inre sanningen och moralisk integritet, som han anser vara avgörande för samhällets försoning. Inledningen engagerar läsarna i tidens brännande frågor och uppmanar till eftertanke och handling inför orättvisor och förtvivlan.